Finn fem fel - en fråga om projektion?

I offerrollen kan man eventuellt undvika en del kritik och skuldkänslor men istället blir man maktlös. Ansvarstagande, oavsett skuldbörda, är jobbigt men lönar sig oftast snabbt. Så skulle man kunna sammanfatta förra månadens samtal om ledarskapets dilemman. Den här gången ska vi titta på varför vi så gärna ändå hittar någon som gjort ”fel”, eller är ”dålig”.

Ja, vad är det egentligen som retar dig hos chefen, eller hos dina medarbetare? Varifrån kommer känslan att just han på HR-avdelningen känns så hopplöst... [fyll i önskad negativ egenskap här] fastän du egentligen inte känner honom alls? Utöver det som bestäms av uppenbara yttre omständigheter finns det en ”inre” förklaring. Det har blivit en ofta överdriven kliché, men bakom idiomet ”den som sa´t han va´t”, ligger det en hel del sanning.

Minns de gånger du varit förälskad: du hittar en fantastisk person som du verkar ha känt i hela ditt liv, fastän ni bara träffats några veckor. När förälskelsen sedan slocknat, kan du rakt inte förstå hur du kunde haft så fel – han var ju inte alls som du trodde. Detta är ett exempel på projektion, när vi omedvetet tror en ny bekantskap, exempelvis en ny chef, har egenskaper som egentligen kommer från oss själva och vårt inre sätt att tolka omvärlden.

Likaså när vi blir irriterade på en medarbetare, särskilt någon som precis börjat och som vi inte hunnit lära känna närmare, vet vi att det finns projektion med i spelet. Visst kan det finnas ett korn av sanning i våra tolkningar, en ”krok” där vi hänger upp projektionsduken, men mycket sällan i den omfattning vi målat upp för oss själva. Ibland är det hela något snabbt förbigående, ibland kan vi uppleva omfattande relationer med andra människor, positiva eller negativa, som inte har någon motsvarighet alls i verkligheten.

Våra projektioner stimulerar också ”mothugg”, där vår motpart i sin tur får en upplevelse av oss som blir mer ett resultat av det omedvetna samspelet mellan oss än en verklig bild. När förtrollningen bryts och vi nyktrar till, ser vi plötsligt personerna mer som de är, och inte som vi uppfattat dem, till vår stora lättnad eller besvikelse. Ibland sker detta mer stillsamt av sig själv, ibland skapas istället långvariga känslosamma spänningar som kan sprida sig som en präriebrand. Receptet är då lika enkelt som det är svårt: vi måste ”dra tillbaka” projektionen.

Eftersom det hela är en omedveten process är det verkligen inte enkelt. Men om du känner en rationellt sett omotiverad eller överdriven irritation eller förtjusning, en förvissning om att någon minsann ”är” på ett visst sätt, utan någon längre tids bekantskap, eller om du tycker du känner att någon inte gillar dig, men du inte kan sätta fingret på varför, är det värt en närmare titt. Frågan är då: vilken är min egen komponent i den här konflikten? Varför slår det här beteendet, relationen eller personen an en besvärlig ton just för mig?

Dessa frågor är ett första viktigt steg i processen. Fokusera alltså på dig själv först och sedan på eventuellt kvarvarande brister i omgivningen. Det betyder inte att du har helt fel i det du tror, att du är ”skurken” i dramat, eller att du inte kan något om andra människor, det betyder bara att skönheten ligger i betraktarens öga och att du blir mycket effektivare som problemlösare om du blir mer medveten hur dina egna inre processer förvränger verkligheten. Därefter kan du med ett helt annat lugn bearbeta konfliktens alla detaljer.

Nästa gång ska vi titta närmare på hur mer kunskap om oss själva gör oss till bättre problemlösare.

Text: Manfred Peters Uppdaterat: 2013-04-03

Bli medlem