Att leda genom harmoni

Tidsplaner, deadlines och hårt intensivt arbete behöver inte vara samma som bra ledarskap. Istället kan ett mer passivt synsätt ge bättre resultat.

Det bästa sättet att hantera det okända och irriterande hos andra är att ha en regelbunden kontakt med det okända hos oss själva. Så skulle man kunna sammanfatta förra månadens samtal om ledarskapets dilemman. Den här gången ska vi titta närmare på vad vi, när vi nu fått litet bättre kunskap om oss själva, våra inre värden och drivkrafter, ska göra för att bäst nå våra mål där ute i omvärlden.

Den stereotypa rollen som den ambitiösa men sönderarbetade ledaren som kämpar med livspusslet på väg mot utbrändhet, missbruk eller skilsmässa lever och frodas i många organisationer. Självkännedom och autentisk motivation i samklang med egna inre värden innebär som vi sett en effektiv hushållning med energi som kan lösa delar av detta problem. Nu återstår frågan om hur den tillgängliga energin bäst används för att åstadkomma saker i det yttre.

I vår kultur är ständig effektivisering och ett uttalat fokus på resultatförbättring, exempelvis genom lean production eller liknande managementfilosofier mycket dominerande. Tydligt definierade mål, delmål, tidsplaner och anvarsfördelningar är oftast en självklarhet. Det är här lätt att få en bild av en kamp ”mot” någonting, där energi sätts in för att övervinna hinder och där verkligheten ”böjs” i den riktning som anvisas av produktionsplanen. Vi drar helt enkelt vägen rakt framåt, bygger broarna och borrar tunnlarna och hoppas att, resurserna, den tillgängliga energin och vårt tålamod, räcker till.

Alternativet har ofta kallats slöseri, tröghet eller ineffektivitet, men vad som till synes är passivitet skulle även kunna vara något annat. Det taoistiska begreppet ”wu-wei” har i flera tusen år beskrivit hur man bäst ”handlar genom att inte göra - och att då ändå inget lämnas ogjort”. Därmed menas att inget vi gör bör hindra hur saker och ting är och att våra egna drivkrafter inte får leda den inneboende rätta kursen i fel riktning. Med förstånd använder vi här våra krafter i enlighet med ”den naturliga fallenheten” hos saker att bli på ett visst sätt. Här gör en ledare alltså mindre, men åstadkommer ändå det som organisationen behöver – och harmoni råder.

Med en mer klassisk svensk metafor får vi tänka oss hur de gamla flottkarlarna arbetade. Det fanns ingen möjlighet att med råstyrka frakta trädstammarna till sågverket. Alltså fick man låta stammarna rulla ner till floden, där man väntade på rätt tillfälle att låta dem forslas vidare av strömmen. Ibland flöt stammarna på, ibland fick man kvickt göra ett litet ingrepp för att anpassa sig till strömriktningen eller för att undvika grund och ibland fick man ta till krafttag för att bryta upp brötar där stammarna kilat ihop sig. Att vara flottare var alls inte någon passiv tillvaro, och ofta farligt om man slumrade till. Men med aktiv och uppmärksam väntan, kvicka steg och beslutsamma knuffar när tillfället var det rätta, kunde timret lotsas till målet i samklang med naturens krafter.

Detta är en metafor för ett ledarskap som av somliga skulle kallas passivt och som inte uppvisar den ånga och svett som sedvanligt förknippas med effektivitet och resultat. Men med vältajmad skicklighet och balans kan det nå framgång och harmoni i enlighet med sakernas inneboende tillstånd - utan överdrivet handlande som gör ledaren utmattad. 

Nästa gång ska vi se närmare på hur detta kan fungera i praktiken.

Text: Manfred Peters Uppdaterat: 2013-04-16

Bli medlem