Avtalsrörelsen obegriplig
Att det krävs ett lexikon för att förstå hur lönerna sätts i Sverige, visar hur fjärran arbetsmarknadens parter befinner sig från dem som faktiskt i första hand berörs – de som arbetar.
För vi vågar påstå att arbetande svenskar har svårt att begripa den märkliga förhandlingsritual som just nu utspelar sig mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Pengasummor och procentsatser slungas mellan kombattanterna enligt välkänt mönster – den fackliga parten ser utrymme för stora löneökningar, arbetsgivarparten för ingenting alls.
Vi i chefsorganisationen Ledarna har också svårt att förstå hur någon kan tro att dagens välutbildade medarbetare, som på alla andra områden i livet vill och kan göra egna val, vill att villkoren på jobbet görs upp bortom deras kontroll och inflytande.
I den rapport Ledarna släpper idag – ”Hög tid för en modern arbetsmarknad” – kan vi visa att 7 av 10 svenskar i arbetsför ålder vill att lönen ska sättas direkt mellan medarbetare och chef. Bara drygt 3 av 10 tycker det är bra att lönen bestäms på riksnivå i förhandlingar mellan fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. Stödet för individuella och lokalt satta löner är särskilt starkt bland unga.
Detta är onekligen en tankeställare för de fackförbund som fortfarande förespråkar centrala uppgörelser. Även bland LO:s medlemmar vill 7 av 10 att lönen ska bestämmas mellan medarbetare och chef.
Men Ledarnas rapport bör också vara en minst lika stor tankeställare för arbetsgivarsidan. Även i branscher och i företag som på papperet arbetar med lokal lönebildning, är det alldeles för vanligt att medarbetarna upplever att de inte kan påverka sin löneutveckling. Många chefer har nämligen inget eller begränsat mandat från sina överordnade att sätta löner utifrån medarbetarnas förmåga och insats – trots att lönen ska vara individuell.
Om årets avtalsrörelse ska bli den sista i sitt slag – vilket den borde bli, om inte kollektivavtalen ska förlora sin legitimitet – måste både fack och arbetsgivare se och ta sitt ansvar för att lönesättningen blir verkligt lokal och individuell.
Fackförbunden måste inse att morgondagens kollektivavtal inte kan diktera procentsatser, kronor och ören, eller fördela löneutrymme mellan grupper. Istället ska avtalen vara ett stöd för den enskilde arbetstagaren att själv förhandla – till exempel genom att slå fast hur ofta lönen ska revideras, att det ska finnas tydliga lönekriterier och att löneutvecklingen ska styras av prestation och resultat.
Arbetsgivarna måste å sin sida se till att avtalen efterlevs. De ska se till att företagen har den kunskap och det engagemang som krävs för att lokal lönebildning ska fungera. Frånvaron av centralt fastslagna procentsatser och krontal får aldrig – aldrig! – missbrukas som ett redskap för att hålla tillbaka berättigade löneökningar.
Om fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna gemensamt tar detta ansvar för att förnya lönebildningen kan nästa avtalsrörelse bli begriplig inte bara för förhandlingsjurister och andra specialintresserade, utan också för tandsköterskor, drifttekniker och biblioteksassistenter.
Men det skulle också betyda, och det är viktigast av allt, att lönebildningen börjar fungera så som svenska medarbetare vill att den ska göra.
Annika Elias, ordförande Ledarna
