Hemlighetsfulla löneförhandlingar ett eko från förr

Även i min egen organisation fanns det till för bara några år sedan äldre medarbetare som pratade nostalgiskt om ”nattmanglingarna på Blasieholmen”. De syftade på avtalsrörelsen i gångna tider, då arbetsgivarna och facken med stora åthävor spelade upp sin trandans av krav och motkrav i löneförhandlingarna. ”Nattmanglingarna” skulle skapa en känsla av att löner var alltför viktiga och hemliga för att företagen och deras anställda skulle kunna vara med och diskutera. Nej, dessa skulle istället dra en lättnadens suck över att några andra tog hand om de besvärliga lönediskussionerna.

Detta trodde jag tillhörde historien. Det borde tillhöra historien. Men under vintern och vårens avtalsrörelse har vi fått ta del av åtskilliga medierapporter om hemlighetsfulla möten, nattliga medlarbud och maratonförhandlingar. Förhandlingarna om nästan en miljon kommun- och landstingsanställdas löner och villkor, som i dagarna har gått in sitt mest intensiva skeende, är inget undantag.

Årets avtalsrörelse har, tyvärr, än en gång visat att arbetsmarknadens traditionella parter lever kvar i det förgångna. Fack och arbetsgivare stångas mer eller mindre offentligt om procentandelar och krontal, men ingen talar om det som lönen handlar om: Att du som enskild individ ska få lön efter prestation och ditt bidrag till företagets utveckling. För det är ju så som nästan alla löntagare i Sverige vill ha sin lön satt.

Men det finns ett tillbakablickande som är långt farligare än den lite löjeväckande nostalgi som gör att man känner sig viktig och betydelsefull efter en nattmangling. Det är att parterna fastnat i resonemang om lönekarusellen på 70- och 80-talen och den sviktande ekonomiska stabilitet som ledde till en kostnadsspiral för företagen och en urholkning av reallönerna. Svenskt Näringsliv – som i allt högre grad talar med kluven tunga – och vanligtvis framsynta samhällsdebattörer faller alla i samma grop. Och över detta resonemang tornar sig det så kallade Industriavtalet upp sig, ett avtal som säger att den konkurrensutsatta industrin ska sätta ”märke” för löneökningarna i alla andra branscher.

Historieskrivningen om 70- och 80-talets lönekarusell är korrekt, och industriavtalet är förvisso till vissa delar framsynt. Men historia är just historia, och industriavtalet permanentar den förlegade bilden av det centrala löneavtalets värde över allt annat. I dag lever vi i ett kunskapssamhälle, där de flesta människor har en bra utbildning även inom LO-yrken. Vi ser en stark värderingsutveckling från kollektivism till individualism som omfattar hela samhället. Industrin sysselsätter en mycket liten del av den svenska arbetskraften och tjänstesektorn står för en växande del av svensk export. Det samhälle som kunde räddas av en starkt centraliserad lönebildning för fyrtio år sedan finns inte längre.

I dagens företag och offentliga förvaltning handlar det istället om att få alla medarbetare att vilja ge sitt yttersta på jobbet. Att bidra med sina kunskaper, sitt engagemang och sin innovationskraft. Ingen medarbetare är längre bara ”ett par händer”, alla är individer och har rätt att få sin lön satt därefter.

Att envist blicka bakåt och klamra sig fast vid en gammal världsbild kommer inte gynna utvecklingen av Sveriges näringsliv och offentliga sektor. Om vi fortsätter att i varje läge sätta stabilitet före utveckling på lönebildningens område kommer vi snart att ha målat in oss i ett hörn. I det hörnet kan fack, arbetsgivare och Medlingsinstitutet stå hand i hand och blicka in väggen, medan livet pågår bakom ryggen på dem.

Annika Elias, ordförande Ledarna

Läs artikeln på Aftonbladet: Arbetsmarknadens traditionella parter lever kvar i det förgångna