UEFs 21:a GCM hölls i södra Italien

Från Sverige var vi fyra personer. Förutom Mårten Gustavsson som sitter i UEFs styrelse så var det Björn Karlsson, Yvonne Hedman Nordlander och jag, Thomas Esbjörnsson. Innan resan så hade jag och vad jag sedan förstod, även de andra, tänkt att Italien i september det är sommarvärme och shortsväder. Vad vi inte tänkte på var att mötet skulle hållas 1300 m.ö.h och att det då är helt andra temperaturer. På flygplatsen i Lamezia Terme så var det mycket riktigt 23-24 grader men under resan upp i bergen så sjönk temperaturen konstant och väl

framme i Camigliatello Silano så var den nere i 8 grader. Det i sin tur gjorde att några av oss införskaffade varmare kläder på plats. UEF’s stämma hålls vart fjärde år och Governing Council Meeting hålls varje år mellan stämmorna. På mötet gick de sju ledamöterna i UEFs styrelse igenom vad de jobbat med det senaste året och det som ligger närmast vår verksamhet i Sverige är det uppdrag Mårten har, som innebär att han ingår i F-B I (Forest-based Industries).

CONAF som var mötets värd hade också förberett med många talare som beskrev hur skogsbruket i Italien utvecklats över tid. Italien består av 5,7 milj. ha skogsmark och historien bakom varför Italiens skogar ser ut som de gör idag härrör väldigt mycket från andra världskriget. Efter kriget stod Italien i skuld till de segrande nationerna och var tvungen att avverka mycket av sina skogar för att kunna betala. Det har gjort att man idag har väldigt mycket av sin skog åldrar som innebär att det skulle kunna vara möjligt att avverka mycket nu.

Italiensk träindustri importerar ca 80% av den volym som används och målet framåt är, att mer ska kunna tas ur egna skogar, istället för att importeras. Det som kanske till viss del hindrar det, är att varje region har sin egen skogsvårdslag som i sin tur har sin egen inriktning.

Vi besökte under lördagen Parco Natzionale della Sila, Sila nationalpark som består av tre områden varav det största är ca 85 000 ha stort. Parken har kallats ”en liten del av Skandinavien” mycket beroende på att dess natur och klimat liknar det nordiska, men också på grund av att det växer mycket tall och att vargen är det kännetecknande djuret i parken. Området har också haft som uppdrag att förse den Italienska flottan med virke av tall och bok liknande det uppdrag konungen gav i Sverige, att odla ek på Visingsö. I det område vi besökte, var kontinuitetstänkandet väldigt stort och de exempel de visade oss, på den skogsexkursion vi gjorde under lördagen, visade också på att man var väldigt försiktiga.

Vi tittade enbart på bestånd av Pinus Nigra som växer som bäst på 1000–1650 möh och där det är väldränerade marker med en årsnederbörd på ca 1200 mm. Pinus Nigra kan bli upp emot 200 cm i diameter i brösthöjd och närmare 60 meter hög under bra förutsättningar. Vi besökte bl.a. en avverkning som utfördes med häst och motorsåg. Metoden blev lite av en déjà-vu upplevelse för det kändes som att vi var tillbaka på femtiotalet i Sverige. Anledningen till metoden var att markägaren bestämt att allt som skulle utföras där skulle ske med häst för att skona marken. Avverkningskostnaden var trots det inte katastrofalt hög, ungefär 200 kr fritt bilväg och det kan man nog tacka storleken på träden för. I beståndet räknade man med en totalproduktion på ca 3000 m3 under omloppstiden och det var hög medelstam på de träd man tog ut.

En naturlig ”skotare” i Kalabrien i södra Italien.

Vi besökte också ”The Giants of Sila” en rest av riktigt gamla svarttallar, Pinus Nigra, som skyddats från avverkning. Det största var över 200 cm i brösthöjd … Annat som man kan säga om dagarna är att det var svårt att få sina fyra koppar kaffe på morgonen, trots att vi var Italien. De som
stoltserar med allt från espresso, macchiatto till cappucino har inte vår nordiska kultur med sitt kaffedrickande. Som slutkläm kan vi nog ändå bara säga att det var riktigt trevliga dagar i Italien med trevliga möten med delegater från de övriga medlemsländerna.

Vid pennan Thomas Esbjörnsson