Annika Elias: Lärarlönelyftet visar hur fel det kan gå
Lön är en personlig fråga. Alla behöver en inkomst att leva på och många skulle säga att det viktigaste med lönen är att den är hög. Det är naturligtvis sant i viss ut sträckning, men det visar sig ganska snabbt att när lönen är tillräcklig kommer också andra aspekter in i bilden.
Är lönen rättvis? Är löneutvecklingen rimlig och motsvarar lönen den insats jag gör på jobbet? Är min lön rätt i proportion till mina arbetskamraters, och är vår bransch och vårt yrke rätt värderade i förhållande till andra yrken?
I Sverige sätts lönerna av arbetsmarknadens parter, eller av arbetsgivaren i dialog med den anställde. Det är ett system som fungerar bra eller mindre bra ur olika aspekter, men som har den fördelen att den bygger på väl kända mekanismer.
Hur fel det kan gå när lönesättningen plötsligt tas över av politiken illustreras av förra årets ”lärarlönelyft”. Ett mödosamt arbete med att skapa en individuell lönesättning, som bygger på den enskilda lärarens uppdrag och prestation, raderades med ett penndrag. Skolledare som tillsammans med sina medarbetare arbetat fram lönekriterier och struktur för dialog fick se sig överkörda av en kollektiv satsning som rubbade era års tillit och förtroende.
Det är lätt att känna sympati för att man gör politiska satsningar för att höja attraktionskraften hos ett samhälleligt viktigt yrke. Lärarna har som grupp betraktat haft en sämre löneutveckling än många andra och kraven i uppdraget har ökat. Men för att få rätt effekt måste rektorer och skolledare kunna fullfölja sitt uppdrag att även på skolans område låta lönen spegla den personliga insatsen från medarbetaren. En högre lönenivå för en grupp låter sig utmärkt väl förenas med en välutvecklad individuell lönesättning. Lön är ersättning för ditt arbete, ditt personliga bidrag till verksamheten – inte en kollektiv förmån som ska för delas jämnt över alla.
Annika Elias
Ordförande, Ledarna
Texten är också publicerad i Ledarnas medlemsinlaga i tidningen Chef nr 2, februari 2017.
