Kvotera kvinnor till styrelser

När vi 2007 instiftade priset var det för att vi ville vända upp och ned på föreställningen att chefs- och ledarskap är en manlig arena. Genom att lista 75 namn varje år ville vi bevisa motsatsen och samtidigt inspirera andra unga – både kvinnor och män – att vilja bli chefer.

Tyvärr måste vi konstatera att vi sannolikt behöver dela ut priset i många år till. För precis som finansminister Anders Borg nyligen konstaterade går utvecklingen mot jämnare könsfördelning på arbetslivets toppositioner alldeles för långsamt.

Ledarnas Jämställdhetsbarometer 2013

Visst ökar den totala andelen kvinnor på chefsbefattningar – den är numera uppe i drygt en tredjedel. Det är en utveckling vi applåderar. Men som vi kan visa i en ny rapport om chefer och jämställdhet innehar kvinnor främst chefsposter på lägre nivåer, såväl i näringslivet som i offentlig sektor. Nio gånger av tio är chefens chef fortfarande en man. Om dagens utvecklingstakt fortsätter kommer de kvinnor som tar emot priset i år inte att få uppleva en fullt ut jämställd chefsarbetsmarknad under sin livstid.

Faktum är att Sverige, där vi gärna kallar oss världens mest jämställda land, håller på att halka efter. När revisions- och konsultföretaget Grant Thornton nyligen gjorde en global jämförelse av andelen kvinnor i ledningsgrupperna för mellanstora företag hamnade Sverige i mittenskiktet. Det svenska resultatet – 27 procent kvinnor i ledningsgrupperna – kan jämföras med till exempel Kina (51 procent), Lettland (43 procent), Botswana (32 procent) och Turkiet (30 procent).

Ojämställdheten bland svenska chefer handlar dock inte bara om könsfördelningen på chefsposterna, utan också om villkoren för dem som innehar dem.

Att kvinnor som är chefer generellt har lägre lön än sina manliga kolleger, även med hänsyn tagen till bransch, befattning, antal underställda, ålder och utbildningsnivå, är välkänt. Medianlönen för en kvinna som är chef i Sverige är 5 procent – eller 2000 kronor i månaden – lägre än för män.

Men som vi visar i vår rapport har kvinnliga chefer generellt också sämre möjligheter att göra lönekarriär. Oavsett bransch, nivå och sektor är lönespridningen inom ett och samma chefsyrke i regel mindre för kvinnor än för män. Dessutom drar kvinnor som är chefer ett tyngre lass vid sidan av arbetet än män. De tar ut mer och längre föräldraledighet, och stannar i högre grad hemma när barnen är sjuka.

Och tyvärr riskerar villkoren för kvinnor som faktiskt når chefspositionerna att cementera den ojämna könsfördelningen på dessa poster.

Trots att chef är ett av de yrken där man kan påverka mest, både verksamheten men också den egna arbetssituationen, vilket är något den yngre generationen efterfrågar, är chef inte längre ett självklart val för unga med ambitioner. Och bland unga kvinnor är situationen alarmerande. Nästan varannan ung kvinna i Sverige vill inte bli chef, vare sig nu eller i framtiden. Bland unga män är andelen inte ens en av tre.

Sverige, och hela västvärlden, står dessutom inför en enorm demografisk utmaning. En stor del av den svenska chefskåren närmar sig pensionsåldern. Då har vi inte råd att slösa bort kompetens genom att bortse från en stor del av de potentiella chefsämnena.

Det finns mycket företagen och verksamheterna själva kan göra för att fler kvinnor ska vilja nå toppositionerna. Chefsuppdragen måste vara attraktiva: Villkoren i chefsrollen behöver bättre stämma överens med människors attityder och värderingar, lönerna måste sättas individuellt efter prestation, det behövs fler och tydligare incitament, och vägledning i form av förebilder och karriärvägar.

Men det räcker inte. Det behövs också politik.

Därför finns starka skäl att överväga hur en jämnare fördelning av föräldraförsäkringen mellan vårdnadshavarna skulle påverka förväntningar på kvinnors och mäns karriärval. Det skulle kunna förmå arbetsgivarna att se chefspotential utifrån kompetens, inte kön.

Vi anser också att det är nödvändigt att lagstifta om könskvotering till börsbolagens styrelser. Precis som våra nordiska grannar Norge och Island, och EU-länder som Frankrike, Holland och Spanien redan har gjort. Dessa länder är viktiga handelspartner och konkurrerar med Sverige om högutbildad arbetskraft på en allt mer internationell arbetsmarknad.

Det är sannolikt ingen slump att just Anders Borg är den i regeringen som tydligast aviserat att det kan behövas politiska krafttag för att få en jämställd svensk chefsmarknad, medan jämställdhetsminister Maria Arnholm är mer avvaktande.

En mer jämställd chefsmarknad är nämligen inte bara en rättvisefråga, utan handlar minst lika mycket om konkurrenskraft och tillväxt – vår framtida och gemensamma välfärd. I väntan på bättre tider för jämställdheten fortsätter det resursslöseri som på allvar hotar vår konkurrenskraft, och därmed sätter Sveriges framtidsutsikter på spel.

Annika Elias, ordförande Ledarna

Läs artikeln på SvD Brännpunkt: Kvotera kvinnor till styrelser