Fler nyheter
Debatt 12 oktober 2011

Partiledardebatten avslöjade Juholts omoderna ledarskap

Äntligen stod Juholt i talarstolen. Partiledardebatten inleddes, inte som många hade förväntat sig, med att han ödmjukt talade om lägenhetsaffären. Istället gick han till kraftfullt angrepp mot regeringspolitiken och presenterade oppositionens förslag.

Den stora svarta hunden, bidragsfusket, som alla kunde se framför talarstolen låtsades Juholt inte fanns. Denna strategi skulle kanske fungerat förr i tiden, men inte längre.

Sveriges chefer och politiker lever och verkar i ett samhälle som kräver transparens och öppenhet. En chef är alltid en offentlig person i någon bemärkelse och bärare av företagets varumärke oavsett sammanhang. Med andra ord, en chef lever sitt liv på scenen.

Chefer förväntas tåla rampljuset och att inte bara deras arbete utan också deras liv klarar en granskning.

Det innebär att chefer måste ha en strategi som fungerar i alla olika kanaler för att vara trovärdig. Man måste klara av alla olika typer av scener och det går aldrig att välja bort den mediala.

Särskilt för en politiker, som lever på att skapa tillit till sin person och sin politik, är det livsnödvändigt att uppfattas som en hel person där egna värderingar och beteenden hänger ihop med de värderingar och den politik som partiet står för.

Att som Juholt gå till angrepp, visa styrka och aggressivitet kan tillfälligtvis ge en uppslutning internt. En sådan kraftledarstil kanske skapar en känsla av att här finns det en kille som står pall för trycket och inte tänker vika ner sig. Men i det långa loppet håller det inte. Man kan inte lösa ett problem genom att gömma sig bakom pågående utredning eller låtsas som ”den svarta hunden” inte finns.

Chefer och ledare reagerar på olika sätt i krissituationer. Personlighet, generation, kön och mycket annat påverkar.

För män i Juholts generation har det varit ok att låta det professionella livet existera skiljt från det privata och personliga. Normen har varit att det är karriären och makten som betyder något. Långt tillbaka i tiden har han haft företrädare som till och med kommit undan med att ha haft dubbla familjer, väl dolt från allmänhetens ögon. Det han försöker göra i dagens riksdagsdebatt är att uppträda som om krisen inte gäller politiken utan bara privatlivet.

För kvinnor i samma generation gäller andra spelregler. För dem måste det privata vara lika viktigt som karriären om de ska slippa bli ifrågasatta. En kvinna som är hög chef måste, så fort hon kliver ut i rampljuset, vara beredd på kommentarer om klädsel och uppträdande. Därför blir angreppen på en kvinna mer personliga, och risken att hon ger efter och tar konsekvensen av verkliga eller påhittade misstag genom att lämna politiken eller chefskapet blir större.

Håkan Juholt lär slippa bli förknippad med en röd handväska som Mona Sahlin blev. Men det han, liksom landets övriga chefer inte slipper, är det moderna samhällets förväntan på transparens och öppenhet.

Det vi ser Håkan Juholt göra just nu är att klamra sig fast vid en gammal ledarstil som inte längre fungerar. Om han menar allvar med sin försäkran att han inser att han gjort fel, att det inte bara är ett slarv utan också bryter mot de värderingar han säger sig företräda, då behöver han skifta strategi. För så länge lägenhetsaffären pågår står Håkan Juholt på scen. Och det är samma scen och samma publik, oavsett vad han själv tror och hoppas!

Annika Elias, ordförande Ledarna

Artikeln publicerades på svt.se.